This is driving me insane!
Måste få skriva ut. Bloggen, stackars dig som får ta stryk men det är väl därför du existerar för mig.
Nej men fasiken! Jag satt och läste i Mia Törnbloms bok om självkänsla. Samtidigt som den peppar så påminner den boken mig så himla mycket om mina olösta problem. Jag bryr mig inte alls om vilka som läser min blogg eller vilka som känner mig eller inte, men jag är aldrig rädd för att säga vad jag tycker och tänker oavsett humör.
Som tidigare sagt, självkänsla. Jag är 19 år och självkänslan är väl inte alltid på plats hos en ungdom som mig, vilket många kanske förstår. Men jag är så jäkla stolt över mig själv att jag faktiskt aldrig tar skit från folk. Det kvittar vad de än säger till mig, jag lyssnar alltid i slutändan på mig själv. Men något jag verkligen hatar och då skojar jag inte...jag hatar när vissa människor tror att de kan bestämma över mig om vad och hur jag ska leva MITT liv. Det hade inte varit ett problem om det hade varit någon utomstående. Tyvärr så är det så att den värsta personen som verkligen försöker styra mitt liv är ingen annan än min kära mamma.
Misstro mig inte. Jag älskar min mamma över allt annat. Jag vet hur mycket hon kämpar och gör för mig. Jag har aldrig påstått något annat. Men min mamma har aldrig riktigt förstått poängen med att faktiskt föda ut en individ. Jag skämtar inte och jag menar detta; hon tror att jag är nån slags marionettdocka. Det värsta hon någonsin har sagt till mig var att hade hon vetat hur jag skulle bli (som jag är nu dvs) skulle hon aldrig ha fött ut mig. Jag skiter fullständigt i vad andra säger om att; ja men tänk på att din mamma gör allt för dig och du gör så mot henne, nej men din mamma menar egentligen inte det, hon visste inte hur hon skulle säga det. Ärligt talat. Jag skiter fullständigt i vad hon menar...Man säger aldrig så till sina barn. ALDRIG. Hur kan någon påstå älska mig för den jag är om anledningen till att hon "ångrar" mig är pga mitt sätt att vara?! Just tell me please.
För varje dag jag kämpar för ett bra mamma-dotter-förhållande så förstör hon det lika bra som alltid. Varje dag försöker jag tro att hon äntligen börja förstå och se den personen som jag egentligen är oavsett vad jag gör och ser ut. JAG försöker. Det är inte JAG som förstör detta förhållandet.
Mest av allt är att jag hatar henne säga att hon försöker ge mig allt. Ge mig allt?! Så för henne är att ge mig allt materiellt men vad fan hände med själva psykiska delen? Hon kan inte köpa mitt förtroende och tillit med pengar. Hon kan inte köpa min personlighet med saker. Varje gång använder hon detta som argument. Jag vill inte ha resor, jag vill inte ha kläder, jag bryr mig inte om jag hade ledsna ögon när jag bad om saker. Jag var en liten skitunge! DAH! Alla ungar vill ha något men det är upp till föräldrarna säga nej och lära sina barn olika värderingar. Hon gav mig fan inte allt! Hon byggde aldrig upp mitt självförtroende/självkänsla, hon snarare bröt ner den totalt! Hon är kall och hård. Hon är inte alls långt ifrån hur rika/upptagna föräldrar gör mot sina barn. Lämna barnen till nannys, ge dem alla saker som de vill ha...But for what? Jag behövde bekräftelse att jag var bra som jag var/är, jag behövde stödet när jag mådde som allra sämst. Jag behövde det lilla pushet när jag kände att allting jag gjorde kändes fel. Jag behövde en kärleksfull mamma. Inte en diktator-mamma.
Att ständigt ha någon som tjatar på mig att jag ska göra det ena och andra och att jag ska bli detta och dära, är skit jobbigt. Det är en kamp för mig varje dag att bygga upp min självkänsla när jag samtidigt har någon som bryter ner den. Jag lärde mig aldrig att lyssna på mig själv vad jag verkligen vill göra förrän nu, för hennes röst var alltid överröstande! Och sen kommer hon och påstår att jag gör ALLA mina val efter mina egna värderingar. Hur ska jag kunna göra det när jag gör allt för att göra henne stolt? Hon fattar verkligen inte att hon påverkar mig mer eller mindre i mina beslut.
Jag har insett att det finns inget jag kan göra mer för att hon ska förstå mig. Jag är inte en tjej som sitter i ett hörn och nickar snällt till allt hon vill att jag ska göra det till. Jag är ingen docka som någon kan få för sig att styra över.
Jag är snart 20 år. Det är nu jag har insett att det finns inga rum för människor som inte kan acceptera mig för den jag är. Jag söker fortfarande efter mig själv i hela denna fucked up process. Folk som inte förstår mig,låter mig vara ifred eller kritiserar mig kan lätt räkna med att jag inte kommer att existera mer i deras liv. Inklusive min mamma, min enda mamma som jag trodde älskade mig för den jag är, inte för vad jag gör...
Fuck...jag ska åka på semester med henne i tre veckor. Hur ska ja klara av detta utan alla dessa jävla bråken, gråt och galenskap? Fan. En resa jag verkligen ser fram emot verkar tydligen också vara tre veckor jag inte heller vill se fram emot pga min mamma. I hate this shit. Varför ska just HON förstöra och göra allting tre gånger jobbigare än vad det egentligen är!?
Nej men fasiken! Jag satt och läste i Mia Törnbloms bok om självkänsla. Samtidigt som den peppar så påminner den boken mig så himla mycket om mina olösta problem. Jag bryr mig inte alls om vilka som läser min blogg eller vilka som känner mig eller inte, men jag är aldrig rädd för att säga vad jag tycker och tänker oavsett humör.
Som tidigare sagt, självkänsla. Jag är 19 år och självkänslan är väl inte alltid på plats hos en ungdom som mig, vilket många kanske förstår. Men jag är så jäkla stolt över mig själv att jag faktiskt aldrig tar skit från folk. Det kvittar vad de än säger till mig, jag lyssnar alltid i slutändan på mig själv. Men något jag verkligen hatar och då skojar jag inte...jag hatar när vissa människor tror att de kan bestämma över mig om vad och hur jag ska leva MITT liv. Det hade inte varit ett problem om det hade varit någon utomstående. Tyvärr så är det så att den värsta personen som verkligen försöker styra mitt liv är ingen annan än min kära mamma.
Misstro mig inte. Jag älskar min mamma över allt annat. Jag vet hur mycket hon kämpar och gör för mig. Jag har aldrig påstått något annat. Men min mamma har aldrig riktigt förstått poängen med att faktiskt föda ut en individ. Jag skämtar inte och jag menar detta; hon tror att jag är nån slags marionettdocka. Det värsta hon någonsin har sagt till mig var att hade hon vetat hur jag skulle bli (som jag är nu dvs) skulle hon aldrig ha fött ut mig. Jag skiter fullständigt i vad andra säger om att; ja men tänk på att din mamma gör allt för dig och du gör så mot henne, nej men din mamma menar egentligen inte det, hon visste inte hur hon skulle säga det. Ärligt talat. Jag skiter fullständigt i vad hon menar...Man säger aldrig så till sina barn. ALDRIG. Hur kan någon påstå älska mig för den jag är om anledningen till att hon "ångrar" mig är pga mitt sätt att vara?! Just tell me please.
För varje dag jag kämpar för ett bra mamma-dotter-förhållande så förstör hon det lika bra som alltid. Varje dag försöker jag tro att hon äntligen börja förstå och se den personen som jag egentligen är oavsett vad jag gör och ser ut. JAG försöker. Det är inte JAG som förstör detta förhållandet.
Mest av allt är att jag hatar henne säga att hon försöker ge mig allt. Ge mig allt?! Så för henne är att ge mig allt materiellt men vad fan hände med själva psykiska delen? Hon kan inte köpa mitt förtroende och tillit med pengar. Hon kan inte köpa min personlighet med saker. Varje gång använder hon detta som argument. Jag vill inte ha resor, jag vill inte ha kläder, jag bryr mig inte om jag hade ledsna ögon när jag bad om saker. Jag var en liten skitunge! DAH! Alla ungar vill ha något men det är upp till föräldrarna säga nej och lära sina barn olika värderingar. Hon gav mig fan inte allt! Hon byggde aldrig upp mitt självförtroende/självkänsla, hon snarare bröt ner den totalt! Hon är kall och hård. Hon är inte alls långt ifrån hur rika/upptagna föräldrar gör mot sina barn. Lämna barnen till nannys, ge dem alla saker som de vill ha...But for what? Jag behövde bekräftelse att jag var bra som jag var/är, jag behövde stödet när jag mådde som allra sämst. Jag behövde det lilla pushet när jag kände att allting jag gjorde kändes fel. Jag behövde en kärleksfull mamma. Inte en diktator-mamma.
Att ständigt ha någon som tjatar på mig att jag ska göra det ena och andra och att jag ska bli detta och dära, är skit jobbigt. Det är en kamp för mig varje dag att bygga upp min självkänsla när jag samtidigt har någon som bryter ner den. Jag lärde mig aldrig att lyssna på mig själv vad jag verkligen vill göra förrän nu, för hennes röst var alltid överröstande! Och sen kommer hon och påstår att jag gör ALLA mina val efter mina egna värderingar. Hur ska jag kunna göra det när jag gör allt för att göra henne stolt? Hon fattar verkligen inte att hon påverkar mig mer eller mindre i mina beslut.
Jag har insett att det finns inget jag kan göra mer för att hon ska förstå mig. Jag är inte en tjej som sitter i ett hörn och nickar snällt till allt hon vill att jag ska göra det till. Jag är ingen docka som någon kan få för sig att styra över.
Jag är snart 20 år. Det är nu jag har insett att det finns inga rum för människor som inte kan acceptera mig för den jag är. Jag söker fortfarande efter mig själv i hela denna fucked up process. Folk som inte förstår mig,låter mig vara ifred eller kritiserar mig kan lätt räkna med att jag inte kommer att existera mer i deras liv. Inklusive min mamma, min enda mamma som jag trodde älskade mig för den jag är, inte för vad jag gör...
Fuck...jag ska åka på semester med henne i tre veckor. Hur ska ja klara av detta utan alla dessa jävla bråken, gråt och galenskap? Fan. En resa jag verkligen ser fram emot verkar tydligen också vara tre veckor jag inte heller vill se fram emot pga min mamma. I hate this shit. Varför ska just HON förstöra och göra allting tre gånger jobbigare än vad det egentligen är!?
Kommentarer
Postat av: Annika
Detta hade lika väl kunnat vara mina ord, förutom att jag råkar ha två sådana föräldrar. Eller hade. Jag bröt ju med familjen kort efter Oxfordsresan.
Trackback
