sandeey

Befinner mig i ett stadie av förundran, bekymrad och okunnig. Vill nå de osynliga mål som jag egentligen inte har. Vilka är mina mål? Jag måste lära mig att definiera dem innan jag bryter ned mig själv av inbillningar. Att återhämta sig från den riktiga faktan man har tagit in i huvudet är svårt. Att gråta lönar sig inte i detta läget. Jag vill vrida mitt tänkande från halvtom till halvfull. Varför är det så svårt? Eller är det bara jag som har så skyhöga krav på mig själv att jag faktiskt inte kan se vad jag egentligen har lyckats åstadkomma?

Ja vad exakt är det jag grubblar över är alltid en bra fråga. För att vara ärlig känns ingenting rätt just nu i mitt hjärta, jo nu sa jag fel, min pojkvän är fortfarande på rätt plats men allt annat är fel. Vad fan gör jag med mitt liv? Jag trodde att jag styrde mitt liv till 100% men jag hade så jäkla fel och det gör så ont att veta att jag har fel på det sättet. Att ta sig hela vägen till Umeå och göra allt detta för att inse det jag aldrig har gjort tidigare...är guldvärt. Frågan är nu hur jag ska gå vidare med mitt liv.

Jag återhämtar mig sakta men säkert.